Vi måste "tippa över" åt rätt håll

Vi befinner oss precis på eggen, där det kan tippa över åt båda hållen: alltså åt ett håll mot en hållbar utveckling på vår blå planet, eller mot undergång för mänskligheten, för jorden överlever ju. Det behövs bara 15-20% för att ”tippa över” åt rätt håll, enligt hållbarhetsprofessorn Johan Rockström i dagens ”Sommar” i PI. Han sa också att vi måste skapa en gemensam målbild; att oljeeran går mot sitt slut och att  kolet är en dålig affär,  att det ohållbara kalaset är över mm. Ja, han sa många kloka ord och genom forskning fastställda sanningar, som att en omställning till en hållbar utveckling enbart skulle kosta 0.66% av världens samlade BNP,  att jag föresatt mig att översätta hela hans manus, om jag kommer över det, vill säga.

Att nu ha förmånen att i Chile få arbeta med dessa frågor är en stor ynnerst, inte minst att kunna visa på en positiv utveckling i Sverige som referens till en extraktiv neoliberal och långt ifrån hållbar utvecklingsmodell i Chile. Det kunde jag göra med en delegation från provinsen Arauco nu i början av juni,och den blandade gruppen återvände full av entusiasm och framtidstro. Vi ska tillämpa ekokommunkonceptet i Arauco, sa alla med en röst, medan någon föresatte sig att fokusera på rening av sjön Lanalhue; en annan på källsortering av avfallet i Curanilahue; ytterligare en på komposterande torrtoa i provinsens sju kommuner mm.

Grädden på tårtan fick jag för egen del under mina sista dagar i Sverige för denna gång.Under två intensiva dagar sprang jag bokstavligen mellan event iom hållbar utvecling, främst i städer i Almedalen. Enligt Johan Rockström utgjorde de hela 25% av alla de 3.500 eventen under Almedalsveckan.

Uder lunchförberedelserna idag diskuterade jag  med en son som menar att industrin redan kunde ha ställt om i hållbar riktning om den velat,  och med en make som helst inte blandar vår personliga livsstil, som att välja bort bilen för privat bruk, med de stora klimatfrågorna, trots att han får betraktas som expert på klimatstrategi.  Diskussionen fick mig att landa i det svåra med att övertyga andra om det som för en själv ter sig som självklarheter. Hur bär jag mig åt för att  få mina allra närmaste att ”tippa över” och sen översätta kunskapen  i praktisk handling? Hur blir jag själv mer konsekvent?

Att böja sig för vinden

Jag kan bara inte minnas alla naturkatastrofer Chile drabbats av under de drygt 30 år jag bott i Santiago. Efter ett halvår i landet drabbades centrala Chile av en stor jordbävning 1985 och en av de allra största någonsin inträffade i februari för fem år sedan. Däremellan och efter 2010 har norra Chile drabbats av flera stora skalv med ödeläggelse av byar och städer.  Anderna är en ung bergskedja och Chile är därmed ett av världens mest sismiska länder. Men längs de 400 milen från norr till söder reser sig också hundratals vulkaner, av vilka flera är aktiva. I år har det varit vulkanen Villarricas tur, i ett område som erbjuder hög standard för både inhemska och utländska turister. När lavan sprutade röd mot himlen mitt under semesterperioden nyligen evakuerade myndigheterna lokalbefolkningen, medan många utländska turister stannade för att nyfiket beskåda det fascinerande skådespelet.

De senaste åren har torkan från centrala delarna och söderut bl.a medfört hundratals skogsbränder, de flesta någorlunda lokala och möjliga att bekämpa; andra som den enorma skogsbrand som drabbade några av Valparaisos kullar förra året och som för någon månad sedan tog ny fart, i nästan samma ormåde, hade katastrofala följder för tusentals familjer som förlorade allt.  I mars ödelades en nationalpark med tusenåriga araucarias, Chiles nationalträd, samtidigt som ett femtiotal andra skogsbränder härjade i ett närliggande område. Ett fenomen som dock ingen kunde förutspå drabbade med en kraft som mest liknade en våldsam tsunami byar och städer i Atacamaöken och söderut ner till La Serena och Valle del Elqui under mars månad. I flodfåror som torkat för decennier sedan kom vattenmassor insköljande från bergen och med störtregn som drog med sig virke och allt som fanns i vattnets väg och delade en redan tidigare drabbad stad som Chañaral i två delar. Ännu efter snart en månad gräver man i leran efter försvunna och gräver fram begravda bilar. Stanken av avloppssystem som kollapsat är ourhärdlig och i städer som Diego de Almagro saknas dricksvatten och det saknas kontroll över de giftiga tungmetallerna från gruvutvinningen i norr.

Jordbävningar och vulkanutbrott ÄR naturkatastrofer; den senaste tidens störtregn och översvämningar, liksom de skogsbränder som rasar däremot är resultat av människans hänsynslösa hantering av naturen.

Vad alla dessa fenomen kräver av befolkningen, som gång på gång visar sin förmåga att återhämta sig och resa sig igen efter att tillvaron är anpassningsförmåga, resiliens. Den förmågan utvecklades ytterligare under de 17 åren av militärdiktatur och tar fram  beundransvärda kampegenskaper hos människor. Gång på gång tvingas människor, oftast de allra fattigaste, att resa sig efter ett nederlag, övervinna sorg och trauman. De människor vi sett på TV-skärmen den senaste månaden kunde stå som praktexempel på resiliens och människors förmåga att gå stärkta ur ett nederlag eller personlig katastrof. 

Enligt den spanska definitionen är resiliens människans förmåga att flexibelt möta och övervinna kriser genom att omstrukturera våra psykologiska resurser utifrån nya omständigheter och behov. För resilienta människor är inte livet i sig hårt utan vi försätts i  tuffa situationer. Det handlar om ett sätt att se på tillvaron med optimism, då man vet att lugnet kommer efter stormen. Det som en gång i tiden, för mer än 40 år sedan fick mig att bestämma att det var i Chile jag skulle bo var chilenarnas humor, ofta en svart humor, som fick mig att le och skratta även i de allra mest dramatiska situationer. Det behövde jag då och här kände jag mig hemma. Det sägs att man inte föds resilient utan utvecklar den förmågan under en livstid. När livet är tufft och törnarna många är det ett verktyg man har nytta av att utveckla och ta till när motgångarna blir för stora.

En annan sida av vetskapen att man saknar kontroll över sin livssituation är inte lika positiv. Kortsiktighet, brist på långsiktig planering och framförhållning. Det lider hela samhällskroppen av. Men det är ett annat kapitel. Jag hittar inte ens det svenska ordet för ”resilience”, ”resiliencia”. Kan det vara så dåligt ställt att det inte en finns i det svenska språket? Vad betyder då det?

En helande familjevecka

Av allt som hänt under årets två första månader går ingenting upp emot makens lyckliga ansiktsuttryck under en veckas bil och tältsemester  i södra Chile med två av barnen, båda vuxna. Det är som att han fått en gudabenådad chans att  ge uttryck för all den kärlek han känner för oss; som om en hand däruppe under några intensiva dagar skingrat  moln och skuggor och en inre röst uppmanat honom att ta för sig av livets gåvor. Krämporna försvann. Nattsömnen blev harmonisk och andningen rytmisk. Ingen av oss räknade de gånger varje dag han sa ”jag älskar dig, så mycket, så mycket”.

 När barnen var små tältade vi eller hyrde en stuga söderut eller vid kusten norrut, men många år har gått sedan dess. Orosmolnen har dragit fram täta och hotfulla och tidvis gjort honom helt kraftlös, uppgiven av motgångar.  Den senaste månaden har jag varit hemma i Santiago tre dagar i följd i två omgångar. Resten av tiden på en spännande upptaktsresa för ett projekt kring hållbar turism i en eftersatt provins i södra Chile; en dryg vecka i Buenos Aires och nu senast några dagar på ett centrum för permakultur, i en atmosfär som  andades positiv energi, och allra sist några nätter i tält i lummig lövträdsskog vid en flod.  Det vore förmätet av mig att klaga av brist på omväxling eller stimulans. 

 För Lucho har det varit annorlunda. Det har varit tungt att uppleva eller föreställa mig honom utslagen och tyngd av  oro i den extrema hetta som rått i Santiago sedan slutet av förra året. Sex dagar utan mobil och dator, med en total upplevelse av närhet i nuet, har slätat ut hans anletsdrag och lättat på uppdämda skuldkänslor av otillräcklighet inför barnen.

 Inte ett uns av irritation ens när ett bildäck punkterat av steniga bergsvägar på väg mot ett naturreservat med tusenåriga ekar. Det var jag, inte han,  som envist föresatt mig att vi SKULLE fram på dessa omöjliga vägar. I väntan på att enda bilverkstan  i samhället skulle öppna efter siestan hade vi picknik i stadsparken. Istället för att stranda uppe i bergen upptäckte vi spikarna precis när vi kom fram till enda samhället på flera mils avstånd. När vi hemkomna satte oss till bords  igår kväll föreslog sonen att vi nästa gång tar bilen och åker tillsammans norrut,  till den kuststad vi brukade tillbringa sommarlov och semester i när barnen var små. En helande familjevecka väckte till liv  minnen vi kan leva gott och länge på.

Ett Carpe Diem-år

Snart är det dags att också ta farväl av 2014. Hjulen snurrar allt fortare och det som tidigare kändes lååånga som ååår tycks alltmer blixtra förbi i rasande fart. Eftertanke måste hinnas med mitt i farten, för avstår man från inre summering och granskning; ja, då kan så mycket  vatten komma in i skutan att den tippar över, eller till och med sjunker. Jag har sett det med extra skärpa detta år, även om jag började året med att se rätt så dåligt och fick nobben på förnyat körkort tills jag starropererat båda ögonen. Men dessa tre månader, från december till mars, insåg jag ( just detta: jag såg in) att jag  i famtiden kanske skulle komma att bli beroende av andra för att ta mig fram, och accepterade med tiden tanken. Dessa tre månader insåg jag också att min man skulle kunna gå bort ifrån mig och oss i nästan vilket ögonblick som helst, och det gällde att  inte förslösa tiden i ett timglas som inte avslöjade rytmen i  de nedfallande sandkornen.  Men vinden vände och livsseglen kunde hissas igen. Men det år som nalkas slutet har bjudit på många andra stormbyar på himlen, medövergående blixtar och dunder, fast mestadels sol och värme.  För varje svårighet som överbryggats har ryggsäcken lättat och glädjen över allt det goda; att kunna mötas med öppna ögon och hjärtan, har givit ny energi.  Brandkårslarmen har onekligen varit många, men larmet  har inte tagit överhanden.  Så här i årets sista timmar slår det mig med vilken lätthet  det har gått att ta sig igenom brandröken, ut till ljuset på andra sidan. Ett benådat år, med en personlig energi och vitalitet  i samklang med andra, som räckt till så mycket och givit så många glada stunder. Ett år som gått i blått, elektriskt blått. Det finns så många att tacka och så mycket att vara tacksam för att orden inte räcker till. Så TACK, alla som jag haft förmånen att dela 2014 med.

Efter vinter kommer vår

Jag ser flera gånger om dagen den uppmanande länken till bloggen längst ned  varje gång jag skickar ett mail. Får en kortsläng  av dåligt samvete för att jag så övergivit skrivandet. Tänker att jag inte har något så intressant och annorlunda att berätta att det förtjänar en speciell kommentar på bloggen. Ja, men det skulle ju kunna vara en slags dagbok som man kan återkomma till längre fram?  Sanningen är den att jag inte vet hur man avbryter, lägger av helt enkelt, och samtidigt kunna hitta tillbaka till det som skrivits, om man så vill eller behöver. 

 Ser nu att Sverigenostalgin blommade för fullt under vintermånaderna i Chile. Så en dag fick jag alla tåtar jag dragit i att gå åt ett och samma håll, och jag kom iväg. Jag kunde vara med på brorsdotterns bröllop; jag fick  ta emot och åka runt med en Chiledelegation, vara med på bokpresentation den 11 september i Stockholm och träffa många av de vänner jag längtat efter. Storslaget. Och jag njöt precis som jag föreställt mig av tystaden,  av att trampa mossa i  fuktiga svampskogar, av icke aggressivitiet, även i Stockholm som förblir den vackraste av vackra sommartid.  Förvånades över kilometerlånga loppisar, även i små städer som Lund, och imponerades  som vid andra delegationsbesök av kreativitet och helhetsgrepp i kommunernas miljöarbete.  Så jag kom tillbaka till Santiago, fullproppad med ”det goda Sverige”, fast också förskräckt över Sverigedemokraternas höga röstsiffror, trots att de ställdes i ett hörn av samtliga övriga partier i valrörelsen, eller kanske bl.a därför?

Översatte häromdagen den del av regeringsdeklarationen som handlar om miljö, energi och hållbarhet. Tycker den var SÅ BRA att den förtjänar att kunna läsas på spanska. Hoppas på tätare relationer mellan Sverige och Chile och ett nyuppvaknande om att Latinamerika faktiskt finns och bör täckas in av nyhetsförmedling och vidgade kontakter på många områden

Löven på träden har hunnit bli skirt ljusgröna.  Vägrenarna under bilfärden mellan Santiago och Algarrobo är kantade av mattor av gula ”guld-fingerborgar” (dedales de oro). Gräset på kullar och ängar är mustigt grönt. Sverigenostalgin har dämpats. Våren i Chile är härlig.